Känner igen rädslan som vibrerar. Känner igen vreden och revolten. Känner igen känslan av att inte få vara ifred. Känner igen känslan av att inte komma undan övervakningen och fördömandet, att inte ha någonstans att ta vägen med tankar och känslor. Känner igen rädslan för att tänka fritt. Känner igen rädslan för egna känslor. Känner igen maktlösheten. Känner igen hopplösheten. Känner igen hela situationen. Känner igen, känner igen och igen.

Storebror som ser är ingen match mot den allseende, övervakande guden som ser allt du gör. En bättre barnvakt kan inte uppfinnas. Ögon som ständigt bevakar, givetvis för din egen skull.

Signalspaningslag, FRA, kameror både här och där, övervakningssamhälle,…

Självcencur, sjlävfördömande, självförminskande. Att låta sig skrämmas till självövervakning. Att skämmas för tankar, känslor, för allt det en människa är och bär. Att välja kravmärkta, godkända vänner. Självkontroll och att följa normen för hur en god människa skall vara. Det är vad det handlar om, alles.

En av grunderna till förståelse av någon annas sätt att vara och att se på världen är medvetenheten om olika pespektiv. Ur mitt perspektiv kan vad som helst verka hur galet som helst, eftersom jag inte ser det den andra ser och det jag själv ser är ju så självklart. Alla vet det här, men det är lätt att glömma ibland.

Tänk att det står en person ute i en öken, en annan är ute på en liten ö i havet, en tredje står på en bergstopp och en fjärde befinner sig i en stad. Snacka om skilda världar. De här fyra människorna (det räcker i och för sig med två) pratar med varandra i telefon och beskriver världEN. Den som lyssnar har tre möjligheter (som jag ser det nu) att förhålla sig till det sagda.

En möjlighet är att se sig omkring och tvivla på det man själv ser, alltså tro mer på någon annans beskrivning av världen än på sig själv. Det här synsättet leder till att jag tror mig själv om att vara ”galen”.

En annan möjlighet är att helt avfärda den andra som lögnare för jag har rätt och den andra har fel. Det här synsättet leder till att jag tror att den andre är ”galen”.

En tredje möjlighet är att lita på det man själv ser och lita på den andras beskrivning och då ställa sig frågor som t.ex: Hur kommer det sig att vi ser så olika på det här? Är kanske världen större eller mer än det jag ser? Det här sättet är helt klart min favorit.

-

Jag har rätt och du har fel, min gud har rätt och din har fel (alt. finns inte), det ena politiska partiet har rätt och det andra fel, det ena könet har rätt och det andra har fel. Vem som har rätt eller fel? Det är bara rätt eller fel sett utifrån ett perspektiv och det finns en oändlig massa perspektiv inom en helhet.

Ur helhetens perspektiv har alla fyra i exempelt ”rätt”, dvs deras beskrivningar utifrån där de befinner sig stämmer och de har ett begränsat seende eller synsätt. Det handlar, i det här perspektivet, inte alls om att ha rätt eller fel.

Den här bloggen är bara ett litet äventyr. Hur långt eller kort det här äventyret blir, det vet jag nu inte. Så är det ju med äventyr, för det mesta.

Ett äventyr har just inget annat syfte än äventyret i sig och så är det med den här bloggen.

Karin Boye har uttryckt aventyrskänslan så bra med sin dikt:

I rörelse

-

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

-

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen som är mödan värd.

-

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

-

På ställen, där man sover blott en gång

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

-

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

]]> http://hosalice.wordpress.com/2008/06/19/ett-aventyr/feed/ 0 elisen